torsdag, augusti 28, 2008

Jag ska flytta!

Det var värt att gå runt i timmar och leta hus...

Det var ett hus som lät väldigt intressant som vi gick runt och letade efter i två långa timmar. I vanliga fall hade jag nog gett upp efter två timmars traskande i spöregn och blåst, men jag gillade verkligen området så det kändes värt besväret.

Just nu bor vi i en trång liten lägenhet så det ska verkligen bli kul att flytta till ett hus med tre sovrum, vardagsrum, matsal, en liten "tvättstuga", en uteplats på framsidan (mest under tak men med träd och plats för växter, jippi!) och en liten gräsplätt under bar himmel på baksidan. Där kanske man kan ha en hängmatta och en babypool att plaska runt i. Och kläderna kommer torka på ett kick på linorna där! :-D

Och det bästa är att det huset bara kostar ungefär 340 dollar i månaden att hyra (mot 200 som vi betalar nu) och ligger i ett lugnt bostadsområde bara fem minuter från centrum med taxi (kostar knappt två dollar att åka). Perfekt!

Så det var verkligen värt att gå runt i regnet med tokförkylning och nackspärr som följd. Vi har redan fått nycklarna så nu är det bara att börja packa och flytta över helgen! Jippi!

Nu vet jag att lillebror dör av nyfikenhet över var han får bo nästa gång han hälsar på så här är en karta. :-) Klicka så blir den stor!

tisdag, augusti 26, 2008

Att hitta rätt

Vi är på jakt efter ny bostad så de senaste dagarna har all fritid gått åt till det. Att ringa på annonser och titta på bostäder rätt kul i sig, det som är tidskrävande är att hitta dit man ska.

Istället för adresser med gatunamn och husnummer som vi har i Sverige använder man sig av ett helt annat system här. I städerna (centrum) är gatorna uppdelade i calles och avenidas och är numrerade. Där kan en adress se ut ungefär så här:
ESPH, Plataforma de Servicios, Heredia Centro:
Ubicación: Calles Central y 1, Avenida 8 - (detrás de la Escuela Braulio Morales.
Fast det tjänar sällan någonting till att fråga om vägen till olika gator eftersom folk faktiskt inte brukar veta vilka nummer de har och det knappt finns några skyltar som visar vilken gata man befinner sig på. Så det är inte så konstigt att man i adressen ovan lägger till att det ligger bakom skolan Braulio Morales, som de flesta känner till.

Det vanligaste sättet att ange adresser på är nämligen att utgå från kända platser och byggnader och beskriva hur man går därifrån för att komma dit man ska. Man använder alltid meter och vädersträck för att göra det. Här är en typisk adress:
Lancaster
200 Metros oeste y 75 metros norte del correo de Heredia
Här utgår man från postkontoret i Heredia (bild finns nedan), går 200 meter västerut och sedan 75 meter norrut. Så här gäller det att ha koll på vädersträcken och dessutom komma ihåg att ett kvarter är 100 meter oavsett hur långt det är. Så 75 meter innebär tre fjärdedelars kvarter.

Den här bilden har jag lånat härifrån. Där finns förresten många fina bilder från Heredia och städerna runtomkring.

Så länge som riktmärkena är kända platser och byggnader i stan är det faktiskt inte svårt att hitta. Desto svårare blir det när riktmärket man utgår från av gammal vana är något som fanns på platsen tidigare men inte längre, då kan man gå runt länge och leta efter den där parken/det där monumentet/den där butiken/det där stora trädet som försvann för 20 år sedan...

Så ni kan ju tänka er att det är rätt klurigt att försöka hitta ett hus utan nummer på en gata utan namn i ett område man aldrig varit i tidigare. Särskilt när det enda riktiga riktmärke man har är "nära skönhetssalongen" och det finns fyra-fem stycken i området.

Här har jag verkligen fått koll på väderstrecken. Innan jag kom hit tänkte jag sällan på vad som var norr och söder medan jag använder mig av det varje dag här. Nu är jag jätteduktig på att alltid veta vilket håll jag är på väg åt, oavsett var jag befinner mig.

En annan sak jag har lärt mig är att alltid fråga flera personer om vägen. Även de som inte vet var något ligger vill gärna hjälpa till ändå och chansar på ungefär var platsen ligger. Svarar två av tre ungefär samma så går jag ditåt och frågar mig vidare, annars finns risken att man hamnar fel och få gå runt runt och fram och tillbaka.


Och slutligen lovar jag att jag snart ska lägga upp bilder från min minisemester. Ska bara traska sönder mina fötter lite till, sen tar jag paus i husletandet. Jag har inte hunnit läsa ikapp mig på några bloggar än, har 67 olästa inlägg i Google Reader... ojojoj. Det ska bli kul att beta av dem så fort jag får lite mer tid över.

Sen har jag hört ryktas om att vissa affärer redan har börjat sälja julsaker så det ska bli spännande om jag får syn på det snart... :-)

söndag, augusti 24, 2008

Tillbaka i stan

Nu är jag tillbaka från en några dagar vid Stilla Havet.

De senaste dagarna i punktform:
  • en hel del strandhäng och bad i varmt, turkost vatten...
  • en del regn, fast konstigt nog inte riktigt djungelregn utan sånt där långdraget duggande som vi har i Sverige på hösten ibland. Det är jag inte så van vid längre.
  • massa god mat, mycket skaldjur förstås när man är på stranden
  • goda kalla öl, ofta med skränig karaoke i bakgrunden
  • många flaskor vatten och ännu fler iskalla duschar (uppfriskande efter en dag på stranden men tidigt på morgonen frös jag så tänderna skallrade)
  • ett par tvättbjörnar som satt på min ryggsäck och bråkade om kakorna som fanns där - som tur var det när ryggsäcken låg på stranden och inte när jag hade den på ryggen ;-)
  • mysiga vandringar genom regnskog med apornas vrål i bakgrunden
  • långa färder över slingrande vägar. På vägen ner satt jag glatt och läste - på vägen hem mådde jag så illa att jag helst ville hoppa av bussen. Konstigt.
Screenshot från Google Earth - jättekul program tycker jag!

Titta vad slingrig vägen är till vänster om vägnumret (3) och vad bergigt det är (klicka så blir bilden stor). Hela bilden visar faktiskt bara en sträcka på 10 ynka kilometer fågelvägen, men det tar sin tid att åka där vill jag lova...

Nu är jag så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna, och inte blir jag piggare av att regnet smattrar mot plåttaket och katten ligger bredvid alldeles varm och kurrande - inte för att jag klagar. :-) Så bilder från helgen och läsning av alla blogguppdateringar jag har missat får vänta till imorgon. Alltid kul att ha något att se fram emot en måndag morgon!

onsdag, augusti 20, 2008

Ordlös Onsdag - Imorgon...

Fler bidrag finns hos vikarierande Ordlös Onsdag, Boella.

måndag, augusti 18, 2008

Utan ord


Fler bilder i den nya fotokedjan Utan ord finns hos Pumans dotter.

lördag, augusti 16, 2008

Mors dag

I fredags var det Mors dag här i Costa Rica. Mors dag infaller den 15 augusti* och är en helgdag. Egentligen ska ju alla helgdagar flyttas till följande måndag enligt en lag som kom för ett par år sedan och de senaste två åren flyttades faktiskt Mors dag lite halvt. Vissa företag valde att flytta den, andra inte.

Tydligen blev det ramaskri (nu låter jag som Aftonbladet!). Mammorna här - och många andra också för den delen - blev så upprörda över att Mors dag inte längre var just den 15 augusti att man fick göra om lagen så att Mors dag inte flyttas. Det var som att flytta jul eller nyår, säger många. Så i år är ordningen återställd igen och i fredags var alla lediga för att fira sin mamma.

Mors dag firas ordentligt här. Det är restaurangbesök, blommor och presenter så det står härliga till. Som man ser på en av bilderna i förra inlägget så kallas augusti till och med för "el mes de mamá", mammas månad. Man lägger ofta ner mycket pengar på Mors dag och köper dyra presenter som man egentligen inte har råd med. Många företag betalar ut en extra bonus i augusti så man kan köpa fina presenter och det är den månad efter december som man konsumerar mest.

I torsdags var det lönedag (här betalas lön ut varannan vecka) och dagen före Mors dag, så ni kan tänka er hur mycket folk och trafik det var överallt. En busstur som brukar ta 20 minuter tog nästan en och en halv timme... Affärerna var fulla av folk som skulle köpa presenter, restaurangerna proppfulla och köerna till bankomater evighetslånga. Här är en bankomatkö jag aldrig skulle orka stå i:

Bild lånad från www.amcostarica.com

Naturligtvis har det funnit reklam och erbjudanden överallt inför Mors dag i flera veckor nu. Här är en av reklamerna som visats:



*Den 15 augusti är en viktig dag för katoliker och kallas på latin Assumptio Beatae Mariae - Den heliga Marias upptagande - till minne av när Jungfru Marias upptogs till himlen (både kroppsligt och självligt). Klart den dagen passar bra som Mors dag här!

torsdag, augusti 14, 2008

Under mitt paraply

Nu är det inte så långt kvar tills de riktiga "vintermånaderna" är här så det är bara att börja vänja sig vid regn, regn, regn... Visserligen ska jag inte klaga för halva dagarna brukar ju vara fina och soliga, men visst blir man lite less på att bli dyngsur om fötterna var och varannan eftermiddag.

Regnsäsongen har visserligen pågått ett tag nu, men det trappas upp och blir som värst där jag bor i oktober/november. Det är ju då som orkansäsongen håller på för fullt i Karibiska havet också, så det är ju inte så konstigt att vi får en släng av riktiga regnoväder. Fast tydligen var det värre förr, säger folk, då kunde det regna dygnet runt i flera veckor i sträck. Vädret håller visst på att förändras överallt.

Något jag tycker är lite kul är att det som costaricaner kallar vinter och jag kallar regnsäsong, det kallar turistnäringen och resebolagen för "green season". Det låter ju så mycket bättre så! Men på ett sätt har de ju rätt, det är verkligen otroligt grönt, lummigt och fint den här tiden på året.

En helt vanlig eftermiddag, under mitt paraply.
Jag tycker det är jättefint förresten, trots att jag inte gillar paraplyer egentligen. Randigt och sommarfärger, det gillar jag!


Men har man inget paraply med sig kan man alltid köpa ett billigt i någon liten "kiosk" längs gatan. Litet paraply kostar $2, stort paraply $3. Och vill man kan man ju alltid köpa med sig en kokosnöt också.

Sen finns det förstås en massa försäljare längs gatan som börjar sälja paraplyer så fort första regndroppen faller (innan dess är det inte helt ovanligt att de står och säljer solglasögon istället).

Här är en liten hink där man kan ställa sitt paraply för att ha händerna fria när man köper bröd, bakelser och kanske en tårta till Mors dag, som firas på fredag.

Och så här fin utsikt brukar jag ha på bussen på eftermiddagarna... Jag gillar det faktiskt, det är mysigt med regn när man är inomhus. :-)

onsdag, augusti 13, 2008

Om tårtor och sötsaker

Visst är det väl så att man oftast bakar tårtan själv i Sverige? Om det inte handlar om köpta prinsesstårtor förstås. I min familj har vi i alla fall alltid gjort det. Jag minns när jag var liten och fyllde år, då fick jag hjälp med att baka sockerkaksbotten och fick sedan garnera tårtan precis som jag ville ha den.

Här verkar det mycket vanligare att man köper tårta istället. De jag frågat tycker till och med att det låter rätt konstigt att baka sin egen. Och här ser många av tårtorna inte direkt ut som i Sverige heller...

Fast det är väl inte så konstigt egentligen, på min egen hemgarnerade tårta hade jag knappast lyckats få till små dalmantiner, en hel fotbollsplan eller en Dora Exploradora.

Riktigt roliga tårtor fanns det en länk till hos Silverfisken*. Här är en av alla konstiga och misslyckade tårtor som finns på bloggen Cake Wrecks. Jag har skrattat både länge och gott åt alla bilder och kommentarer där.

Från Cake Wrecks: The cake that started it all

Jag är nog rätt konstig egentligen för jag gillar inte tårta särskilt mycket alls. Inga andra sötsaker heller för den delen (förutom kanske glass någon gång ibland). Jag är en sån som kan gå förbi godis- och kakhyllorna i affären hundra gånger och inte ens komma på tanken att jag kanske vill ha. Allt som är salt är däremot gott och popcorn och salta nötter tackar jag inte nej till.

Folk här verkar vara riktiga gottgrisar. Det finns panaderías som säljer bakelser och slisk i varenda gathörn, jag lovar. Och hur mycket socker i kaffet folk tar ska vi inte ens prata om. Här tycker de att jag är helt knäpp som inte tar något socker alls i kaffet och brukar ge mig en handfull småpåsar ändå, ifall jag ändrar mig antar jag. ;-) Här är förresten mycket bryggkaffe som man köper i affären redan sockrat. Tänk då X antal skedar socker på det... Huuuu!

Inga julgrejer än i affärerna förresten, tack och lov. De är fulla av morsdagspresenter just nu. Mors dag är den 15 augusti så kanske efter det...!?

*På tal om Silverfisken så har jag läst och gillat hans blogg länge. Det var nog en av de första bloggarna jag fastnade för. Nu när han tänker bli en Brisbane Wedding Photographer så vill han ha hjälp med att få högre rankning på sin nya fotosida. Det kan man väl bjussa på så jag gör som alla andra och länkar. Mycket fina bilder så det är värt ett besök.

söndag, augusti 10, 2008

Nu är det (snart) jul igen...



Om exakt en månad är det ett år sedan jag tog de här bilderna (11/9) och då var det inte ens första gången jag såg en affär full med julgrejer utan första gången jag hade kameran med.

Så nu är det dags för en gissningstävling tycker jag!

När tror ni jag får syn på julprylar för första gången i år? Att det blir tidigare än november kan ni helt klart räkna med, men hur tidigt?

Den som kommer närmast vinner äran... eller kanske ett vykort härifrån ifall posten gör sitt jobb ordentligt. :-)

torsdag, augusti 07, 2008

Dagens lunch x 2

Dagens lunch # 1

Hur förvånad blir man inte över att gå förbi en restaurang och se vad dagens special är...

Gravlax!?!

Jag trodde knappt att det var sant. Jag var tvungen att fråga servitören om det verkligen var vad jag trodde att det var. Och visst var det riktig gravlax, precis som den ska vara. Så det var bara att ändra på sina planer och slå sig ner och äta, för vilken lycka är det inte för en utlandssvensk att hitta gravlax bara sådär. Dessutom ändrar de menyn varje dag så det gäller att passa på.

Drygt 50 kronor gick kalaset på, inklusive tomatsoppa med nybakat bröd och vitlökssmör till förrätt och ett glas vin/alkoholfri fruktdryck till maten.

Tyvärr hade jag ingen kamera med och kunde inte föreviga underverket till mat. Men det var så gott att jag blev tvungen att gå tillbaka idag igen (och passade på att fota gårdagens meny också).

Dagens lunch #2

Idag blev det långlunch med grönsakssoppa och nybakat bröd till förrätt, och kyckling, champinjoner och mozzarella i smördeg med rosévinssås och minigrönsaker till som huvudrätt. Hur gott som helst!

Lägg märke till en riktig costaricansk touch - en skiva yucca som garnering på toppen.

Så min nya favoritrestaurang är Tintos y Blancos*, en nyöppnad restaurang som ligger bara fem minuter till fots från där jag bor. Hmmm... jag kommer nog få tvinga mig själv att sitta hemma och äta ris och bönor istället för att traska dit på lunchen. :-D

Det är rätt kul att de specialiserat sig på vin eftersom det är en dryck man nästan aldrig dricker här. Det var t.ex. första gången jag drack vin på säkert två år när jag fick det till lunch på den här restaurangen.

Först till kvarn får först mala...
Vi kom dit precis då de öppnade så det var väldigt folktomt, men det fylldes på rätt snabbt.

På dagen är det trevligt att sitta ute, men på kvällen sitter de flesta inne i restaurangen. De har ofta trubadurer som kommer på kvällarna och det är jättemysig stämning.

Tänk er nu sterinljus på alla bord, fullt med folk, en trubadur i bakgrunden, trevliga servitörer, goda vänner, utsökt mat och ett stort urval av vin.

Med en så fin restaurang alldeles bredvid köpcentrets "food court" förstår jag faktiskt inte hur man hellre går dit. Många av menyerna där kostar lika mycket som på "min" restaurang - ett Burger King-mål kostar t.ex. bara några kronor mindre - och då får man sitta där bland oväsen och skrän och äta äckliga pommes frites på plastbrickor**.

Jag vet vad jag skulle välja...

*Vino tinto är rött vin och vino blanco är vitt vin, därav namnet. Det är en kombinerad vinbar/restaurang som ligger i Mall Paseo de las Flores, ifall det är någon som råkar ha vägarna förbi.
**Behöver jag nämna att jag ogillar food courts och skräpmat!? ;-)

Ninas frågelåda #2

Här kommer andra delen av "Ninas frågelåda" där jag försöker hitta svar på de sökord som gjort att folk hamnat på min blogg. Denna gång med illustrerande bilder!

vad är klocka i costa rica - Det beror på. Är det sommartid i Sverige så ligger vi åtta timmar efter, och är det vintertid i Sverige så ligger vi sju timmar efter. Just nu är klockan t.ex. 00:01 här, vilket innebär att den är 08:01 i Sverige.

Här byter vi aldrig mellan vinter- och sommartid. Det är det ju ingen idé eftersom Costa Rica ligger rätt nära ekvatorn och det inte skiljer mycket mellan solens upp- och nedgång under året. Just nu går solen ner lite efter sex och för några månader gick den ner lite före sex.

Jag har inte lika bra koll på när solen går upp eftersom jag inte brukar vara vaken då... Men den är uppe före sex i alla fall, det vet jag för då börjar byggkillarna hamra på huset mitt emot, fem meter från mitt sovrumsfönster. (Tänk vad många som kommer söka sig hit på "sex" nu förresten, nu när jag har nämnt det hundra gånger. Haha.)

Själv skulle jag inte ha något emot att skjuta fram klockan någon timme för att få lite längre dagar. Men jag tror inte att jag har så många på min sida eftersom de flesta kliver upp så tidigt och säkert vill ha solljus då.

Solnedgång i Tamarindo.
Det går otroligt fort när solen går ner och man kan verkligen se hur snabbt solen sjunker.


ont i halsen av tuggummituggande - Låter konstigt. Möjligtvis kan man kanske få ont i halsen i efterskott om man delar tuggummi med någon som har ont i halsen. Eller så kan man få ont i käkarna och svalget av att tugga alltför mycket.

Ljudet av tuggummituggande är bland det värsta jag vet förresten, när folk sitter bredvid en och smaskar med öppen mun. Det är ett väldigt obehagligt ljud. Naglar mot svarta tavlan, gafflar som skrapar mot tallrikar och äckelhostningar på bussen likaså.

Här finns det Trident av alla de slag. De nyaste har fyllning som rinner ut när man tar första tuggan och smakar lite konstigt tycker jag. Clorets är poppis, särskilt de klassiska (mörkgrönt paket) trots att de inte är sockerfria. Stackars tänder.


var är mitt vatten - Det undrar jag också ibland. Som när vattenräkningen aldrig kom (den delas ofta ut till grannar, vi har ju inga husnummer eller namn som leder rätt) och man glömmer bort vilket datum det är och när räkningen kanske ska betalas...

Då vaknar man en morgon utan el och vatten. Här får man en vecka på sig att betala räkningen efter sista betalningsdagen, missar man den kommer en kille på motorcykel, stänger av el och vatten, tutar högt och drar iväg.

Då är det bara att pallra sig iväg till vatten- och elföretaget och betala räkningen så kommer motorcykelkillen tillbaka på eftermiddagen och fixar det, tutar högt igen och åker iväg.

Den där motorcykelkillen är snabb som blixten (det skulle jag också vara om jag stängde av vatten och el för folk) så jag kan inte bjuda på någon bild.


ballong präst försvunnen karta - En präst som flög med ballonger och försvann? Det måste vara något jag missat. Isåfall skyller jag på att min TV spökar och slår av och på och byter kanal/volym av sig själv stup i kvarten så jag har missat en del nyhetssändningar.

Här är i alla fall en clown-ko från Cow Parade, ifall det hjälper. Den stod utanför McDonalds så jag antar att det egentligen är en Ronald McDonald-kossa.

måndag, augusti 04, 2008

En ganska vanlig söndag

Det är ju inte alltid jag är ute på äventyr bland pilgrimer, kossor och clowner. Det är rätt skönt med en vanlig slapp söndag också. Gå runt lite på stan och i parken, äta god lunch, ta en kaffe, gå på bio...

När vi gick runt på stan råkade vi gå förbi arenan i Heredia. Där var det fotboll såklart (fotboll är landets andra religion, tro mig) och eftersom matchen nästan var slut var portarna öppna och det var bara att gå in och kolla på slutminuterna.

Jag gillar fotboll när det är stora mästerskap, men småmatcher bryr jag mig inte om (fast det får man inte säga högt här). Så jag kollade mest in utsikten över bergen i bakgrunden, och alla hurrande och hoppande supportrar förstås.

Heredias färger är gult och rött så det här är helt klart en Heredia-supporter. Fast det är ju förstås inte färgerna som fångar min uppmärksamhet utan trycket på tröjan.

Ja, jag vet att Bimbo* är ett företag som gör bröd - och ja, jag vet att de sponsrar fotbollslag och att det inte betyder något annat. Men trots att jag sett så många gå runt med Bimbo-tröjor kan jag fortfarande inte hålla mig för skratt. Det ÄR kul med vuxna karlar som går runt med Bimbo på bröstet. :-D

Ingen fotbollsmatch, parad, karneval eller festlighet utan grillspett. De brukar vara jättebilliga - ca 5 kr styck - så jag köper ibland. Många turister skulle kanske inte våga sig på det men jag har aldrig någonsin blivit dålig. Det är generellt ingen fara alls att äta maten här och i de flesta städer kan som turist man dricka kranvattnet också (fast fråga alltid lokalbefolkningen först).


Jag var för hungrig för grillspett så det blev lunch på Delicias caribeñas de mami istället. Det är en restaurang som serverar typisk mat från karibiska kusten här i Costa Rica. Med målade palmer, vågor och blommor på väggarna och personal klädda i Hawaii-skjortor i starka färger kan man låtsas att man är på stranden.

Och maten är god och doftar så gott! Rice and beans (ris och bönor kokade i kokosmjölk - det ÄR gott!), rondón (fisk- och skaldjurssoppa med kokosmjölk) och goda karibiska såser till maten.

Naturligtvis drack jag hiel (eller agua de sapo) till maten. Det är en ganska kryddstark dryck med mycket ingefära. Jag ska prova att göra det hemma snart så lägger jag ut recept ifall det blev bra.

*Bimbo har jag skrivit om tidigare här.

lördag, augusti 02, 2008

La Negritas stora dag

Den andra augusti är en viktig religiös högtid här i Costa Rica. Det är nämligen årsdagen av den dag då en liten indianflicka för nästan 400 år sedan ska ha hittat en liten svart sten i form av jungfru Maria med Jesusbarnet i sin famn. Den kallas La Virgen de los Ángeles, eller La Negrita i folkmun, och är Costa Ricas beskyddare.


La Negrita finns i den stora basilikan i Cartago, La Basilica de Nuestra Señora de los Ángeles , och varje år är det drygt två miljoner människor som vallfärdar upp till basilikan i Cartago runt den andra augusti. Det är hälften av landets befolkning! Det är svårt att tänka sig att hälften av Sveriges befolkning skulle ta sig till en liten stad under samma vecka...

Min fina utsikt mot basilikan - ett hav av paraplyer.
Tur att jag hade STP 45 i solen...

Folk kommer från hela landet för att hedra La Negrita. Många kommer gåendes från sina hemorter och en del tar en hel vecka på sig och går upp till 300 km! De som bor i San José går ofta från centrum och då är det en vandring på över två mil, i uppförsbacke. Det är så många pilgrimer, romeros, på väg dit att de stänger av motorvägen upp till Cartago natten mot den andra augusti.

Några tappra romeros som jag såg på väg hem i bussen. Jag hade nog tuppat av i solen, och det är det rätt många som gör också. Röda Korset har fullt upp med att ta hand om värmeslag och plåstra om trasiga fötter.

Det jag gillar med den här högtiden är hur folk gör något som de verkligen tror på. Att de går hela vägen upp för att tacka La Negrita för sin hälsa, sina barn och sitt liv. Eller för att be om en tjänst. Jag har sett många reportage där folk förklarar varför de vallfärdar till Cartago, och de flesta svarar att de t.ex. bett Maria om att deras barn ska födas friskt och lovat att komma varje år ifall det sker, och sedan uppfyller sitt löfte. I år såg jag en stor grupp människor som alla hade T-shirtar med bild på cancersjuk liten flicka. Det är fint att så många ger henne sitt stöd och tar henne med på pilgrimsfärden, i tanken.

Pilgrimsfärden till La Negrita verkar ta fram det bästa i folk, med privatpersoner som ställer upp ett bord längs vägen och bjuder på vatten, kaffe och bröd ur egen ficka, och frivilliga som ställer upp tält och masserar folks värkande muskler så de orkar fortsätta. Och visst vet jag att folk här är tålmodiga när det gäller att köa, men blir ändå imponerad över hur man orkar stå i evighetslånga köer i brännande sol - först för att se La Negrita, sen för att hämta lite heligt vatten och till sist för att komma med en buss hem.

Långt fram i kön för att komma in i basilikan. Antingen tar man den kortare kön och går in till fots, eller så tar man den längre kön och går in på knäna.

De släppte bara in ett visst antal åt gången så det inte blev för trångt. Det verkade smärtsamt att gå på knä, många har ju redan gått tiotals kilometer och behövde hjälp både med att ställa sig på knä och komma upp igen.

För många är det väldigt känslosamt att äntligen komma fram till La Negrita och jag såg flera med samma ansiktsuttryck som mannen på bilden (fast de fick inte röra La Negrita förstås).
Bild: www.aldia.cr

På bilden ovan ser man förresten att La Negrita har en vit klädnad. Varje år byter man ut klädnaden till en ny som ska sitta på till året därpå (la vestición). Tidigare sydde privatpersoner upp klädnader och gav till kyrkan för att de skulle välja ut en av klädnaderna, men med hundratals bidrag det blev till slut för mycket jobb för kyrkan att man inte gör det längre. Istället har man några få bidrag som man väljer mellan. I år fick La Negrita tydligen en cremefärgad klädnad.

Traditionen att sy en klädnad finns dock kvar och den första augusti varje år visar man stolt upp dem och får en välsignelse av prästen. Jag såg några och de verkar väldigt välsydda, många med spetsar och rysch-pysch. Lite konstigt kan jag kanske tycka att det är med klädnaden, men fick förklarat för mig att det skyddar stenen mot slitage...

Legenden om La Negrita och mer om pilgrimsfärden till basilikan i Cartago har jag skrivit om här.

Jag ställde mig inte ens i någon kö för att fota källan med det heliga vattnet, det kändes inte riktigt värt kanske flera timmars väntan... Istället ställde jag mig i kön till bussen hem.

Någon som är förvånad över att 90% av alla på bussen var röda som tomater och låg helt utslagna och sov!?