lördag, augusti 02, 2008

La Negritas stora dag

Den andra augusti är en viktig religiös högtid här i Costa Rica. Det är nämligen årsdagen av den dag då en liten indianflicka för nästan 400 år sedan ska ha hittat en liten svart sten i form av jungfru Maria med Jesusbarnet i sin famn. Den kallas La Virgen de los Ángeles, eller La Negrita i folkmun, och är Costa Ricas beskyddare.


La Negrita finns i den stora basilikan i Cartago, La Basilica de Nuestra Señora de los Ángeles , och varje år är det drygt två miljoner människor som vallfärdar upp till basilikan i Cartago runt den andra augusti. Det är hälften av landets befolkning! Det är svårt att tänka sig att hälften av Sveriges befolkning skulle ta sig till en liten stad under samma vecka...

Min fina utsikt mot basilikan - ett hav av paraplyer.
Tur att jag hade STP 45 i solen...

Folk kommer från hela landet för att hedra La Negrita. Många kommer gåendes från sina hemorter och en del tar en hel vecka på sig och går upp till 300 km! De som bor i San José går ofta från centrum och då är det en vandring på över två mil, i uppförsbacke. Det är så många pilgrimer, romeros, på väg dit att de stänger av motorvägen upp till Cartago natten mot den andra augusti.

Några tappra romeros som jag såg på väg hem i bussen. Jag hade nog tuppat av i solen, och det är det rätt många som gör också. Röda Korset har fullt upp med att ta hand om värmeslag och plåstra om trasiga fötter.

Det jag gillar med den här högtiden är hur folk gör något som de verkligen tror på. Att de går hela vägen upp för att tacka La Negrita för sin hälsa, sina barn och sitt liv. Eller för att be om en tjänst. Jag har sett många reportage där folk förklarar varför de vallfärdar till Cartago, och de flesta svarar att de t.ex. bett Maria om att deras barn ska födas friskt och lovat att komma varje år ifall det sker, och sedan uppfyller sitt löfte. I år såg jag en stor grupp människor som alla hade T-shirtar med bild på cancersjuk liten flicka. Det är fint att så många ger henne sitt stöd och tar henne med på pilgrimsfärden, i tanken.

Pilgrimsfärden till La Negrita verkar ta fram det bästa i folk, med privatpersoner som ställer upp ett bord längs vägen och bjuder på vatten, kaffe och bröd ur egen ficka, och frivilliga som ställer upp tält och masserar folks värkande muskler så de orkar fortsätta. Och visst vet jag att folk här är tålmodiga när det gäller att köa, men blir ändå imponerad över hur man orkar stå i evighetslånga köer i brännande sol - först för att se La Negrita, sen för att hämta lite heligt vatten och till sist för att komma med en buss hem.

Långt fram i kön för att komma in i basilikan. Antingen tar man den kortare kön och går in till fots, eller så tar man den längre kön och går in på knäna.

De släppte bara in ett visst antal åt gången så det inte blev för trångt. Det verkade smärtsamt att gå på knä, många har ju redan gått tiotals kilometer och behövde hjälp både med att ställa sig på knä och komma upp igen.

För många är det väldigt känslosamt att äntligen komma fram till La Negrita och jag såg flera med samma ansiktsuttryck som mannen på bilden (fast de fick inte röra La Negrita förstås).
Bild: www.aldia.cr

På bilden ovan ser man förresten att La Negrita har en vit klädnad. Varje år byter man ut klädnaden till en ny som ska sitta på till året därpå (la vestición). Tidigare sydde privatpersoner upp klädnader och gav till kyrkan för att de skulle välja ut en av klädnaderna, men med hundratals bidrag det blev till slut för mycket jobb för kyrkan att man inte gör det längre. Istället har man några få bidrag som man väljer mellan. I år fick La Negrita tydligen en cremefärgad klädnad.

Traditionen att sy en klädnad finns dock kvar och den första augusti varje år visar man stolt upp dem och får en välsignelse av prästen. Jag såg några och de verkar väldigt välsydda, många med spetsar och rysch-pysch. Lite konstigt kan jag kanske tycka att det är med klädnaden, men fick förklarat för mig att det skyddar stenen mot slitage...

Legenden om La Negrita och mer om pilgrimsfärden till basilikan i Cartago har jag skrivit om här.

Jag ställde mig inte ens i någon kö för att fota källan med det heliga vattnet, det kändes inte riktigt värt kanske flera timmars väntan... Istället ställde jag mig i kön till bussen hem.

Någon som är förvånad över att 90% av alla på bussen var röda som tomater och låg helt utslagna och sov!?

9 kommentarer:

Saltistjejen sa...

Ja detta med religiösa traditioner kan vara nästan svårt för en icke-religiös person att förstå. Detta med klädnaden är lite lustigt. Jag har en katolsk kompis på jobbet som berättade om deras jultraditioner. Tydligen har man en jesusdocka som vrje år också ska ha en klädnad. Man kan köpa dessa i speciella butiker. Och det lustigaste är att vissa av dessa dräkter är scrubs, alltså sådana kläder läkare o sjuksköterskor har på sig på sjukhusen. Man kan då även köpa till stetoskop o liten läkarväska. Jag tycker det låter jättekonstigt men detta var tydligen den mest populära klädseln. Som god tvåa kom "ängel-klädnaden" viklet jag kan förstå lite bättre.
Sedan tar alla med sig sina dockjususar i februari till kyrkan (tror det är 3 februario men minns inte riktigt) då det är en speciell gudstjänst.
Ja som sagt är man itne religiös kan det vara svårt att förstå...??

Thérèse sa...

Väldigt intressant och fina bilder. Jag har sett romeros i andalusien på väg till en av Spaniens största religiösa högtider i byn El Rocio. Så har jag sett Semana Santa i Spanien flera gånger varav en i Sevilla där det är galet mycket.Även om jag inte själv är troende så grips man verkligen av stämningen som är ganska speciell. Förresten har inte du skrivit om det här förut. Tror att jag har läst om Negrita och historien bakom någonstans , misstänker att det var på den blogg.

Pumita sa...

Superintressant och fina bilder!

nina sa...

saltistjejen:
Visst kan det vara svårt att förstå alla religiösa traditioner och hur hängivna folk kan vara. Jag kände mig lite som ett UFO bland alla som stod på knä och grät. :-)

Det där med jesusdockan är jättekul! Jag hade hört om det tidigare men faktiskt glömt bort det. Nu har jag googlat och hittat en bild på jesusdocka med sjukhuskläder och skrattat gott. Det får nog nog bli ett eget inlägg så tack för tipset!

thérèse:
Tack tack. Visst grips man av stämningen även om utomstående fast man inte själv är religiös. Just Semana Santa gillar jag mycket, det är kul och intressant med alla processioner. Särskilt den på påskdagen då alla sjunger glatt för att Jesus är uppstånden. Då är det feststämning i stan. :-D

Du har rätt i att jag skrivit om pilgrimsfärden och legenden om Negrita förut, här:
http://ninaincostarica.blogspot.com/2007/08/la-negrita-costa-ricas-beskyddare.html

pumita:
Tack tack, kul att du gillade det. :-)

Marianne sa...

Intressant. Jag har inte sett några kristna pilgrimer IRL, bara muslimska på väg till Mekka. Och jag håller med Saltis, svårt att förstå när man själv inte är troende. Men intressant är det.

Fina bilder. Stod du i kön och gick in i kyrkan?

nina sa...

marianne:
Visst är det intressant med sånt här även om det kanske är lite konstigt för oss utomstående. Jag blev lite besviken första gången jag såg pilgrimerna faktiskt, jag hade förväntat mig att de skulle gå klädda som på Jesu tid, inte i gymnastikskor och träningsbyxor. :-D

Eeeeh... jag väntade nästan på att den frågan skulle komma om jag stod i kö...

Jag kom dit på långsidan av basilikan och knatade bara rakt in genom en port. Sen när jag kom ut genom en annan port fattade jag att alla utanför kanske inte alls stod och lyssnade på gudstjänsten på torget utan visst stod i kö för att komma in... Då fick jag lite dåligt samvete men skadan var ju redan skedd. Får skylla på att jag är "gringa" och inte visste bättre. ;-)

Marianne sa...

Hahaha, du får skylla på att du är smart och det är inte de!

AnneliH sa...

Fina bilder och härlig berättelse! Vilka uppoffringar människor kan göra i sina pilgrimsfärder. Jag känner mig helt ovetande om allt det här...nu vet jag bättre...måste läsa mer på din blogg ;) Ha en bra dag!

nina sa...

marianne:
Haha, så kan man också se det. :-D Och det var ju tur ändå för jag hade ALDRIG ställt mig i den där evighetskön...

annelih:
Tack och välkommen! :-) Vad kul att du gillade inlägget, det är ju alltid skoj att lära sig något nytt. Läs på du bara. :-)