Ta mig till mitt happy place

Varför, varför var det fullt i stora salen på internetcafét när jag kom, så de satte mig i lilla rummet.

Det rummet som är min stora fasa.

Idag. Sju datorer och 13 personer i ett rum på 10 kvadrat.

Varav alla, utom jag, är tuggummituggande, dataspelande, fnittriga, högljudda, fingerknäckande, tangentbordshamrande tonårskillar med gälla målbrottsröster.

Och jag har helt tappat rösten efter förkylningen, så jag kan inte ens be personalen om att få byta rum.

Om de inte förstår hesa viskspåket, förstås.

Krax. Krax. Kraaaaaa. Kra. Kraaaaaax.*

*Fri översättning: Snälla söta rara internetcafékille, ta mig ifrån detta tonårsrum. Ta mig till de stora barnen, i den stora salen. Jag får ont i öronen av ungarnas röster, jag vill inte höra dem gnägga, jag står inte ut med att i ögonvrån se deras käkar röra sig i takt med deras sliskiga tuggummituggande, det blir varmt och svettigt här, de är så många omkring mig att jag inte kan röra armarna. Hjäääälp mig!"



Ja, jag vet att kvalitén är kass. Men det är svårt att ta smygbilder på ungarna. De är så många och jag tror de har ögon i nacken. Men min dator är i alla fall den enda som ingen sitter framför, den till vänster på nedersta bilden.