La Negritas stora dag

Den andra augusti är en viktig religiös högtid här i Costa Rica. Det är nämligen årsdagen av den dag då en liten indianflicka för nästan 400 år sedan ska ha hittat en liten svart sten i form av jungfru Maria med Jesusbarnet i sin famn. Den kallas La Virgen de los Ángeles, eller La Negrita i folkmun, och är Costa Ricas beskyddare.

Bild: www.aldia.cr

La Negrita finns i den stora basilikan i Cartago, La Basilica de Nuestra Señora de los Ángeles , och varje år är det drygt två miljoner människor som vallfärdar upp till basilikan i Cartago runt den andra augusti. Det är hälften av landets befolkning! Det är svårt att tänka sig att hälften av Sveriges befolkning skulle ta sig till en liten stad under samma vecka...

Min fina utsikt mot basilikan - ett hav av paraplyer.
Tur att jag hade STP 45 i solen...

Folk kommer från hela landet för att hedra La Negrita. Många kommer gåendes från sina hemorter och en del tar en hel vecka på sig och går upp till 300 km! De som bor i San José går ofta från centrum och då är det en vandring på över två mil, i uppförsbacke. Det är så många pilgrimer, romeros, på väg dit att de stänger av motorvägen upp till Cartago natten mot den andra augusti.

Några tappra romeros som jag såg på väg hem i bussen. Jag hade nog tuppat av i solen, och det är det rätt många som gör också. Röda Korset har fullt upp med att ta hand om värmeslag och plåstra om trasiga fötter.

Det jag gillar med den här högtiden är hur folk gör något som de verkligen tror på. Att de går hela vägen upp för att tacka La Negrita för sin hälsa, sina barn och sitt liv. Eller för att be om en tjänst. Jag har sett många reportage där folk förklarar varför de vallfärdar till Cartago, och de flesta svarar att de t.ex. bett Maria om att deras barn ska födas friskt och lovat att komma varje år ifall det sker, och sedan uppfyller sitt löfte. I år såg jag en stor grupp människor som alla hade T-shirtar med bild på cancersjuk liten flicka. Det är fint att så många ger henne sitt stöd och tar henne med på pilgrimsfärden, i tanken.

Pilgrimsfärden till La Negrita verkar ta fram det bästa i folk, med privatpersoner som ställer upp ett bord längs vägen och bjuder på vatten, kaffe och bröd ur egen ficka, och frivilliga som ställer upp tält och masserar folks värkande muskler så de orkar fortsätta. Och visst vet jag att folk här är tålmodiga när det gäller att köa, men blir ändå imponerad över hur man orkar stå i evighetslånga köer i brännande sol - först för att se La Negrita, sen för att hämta lite heligt vatten och till sist för att komma med en buss hem.

Långt fram i kön för att komma in i basilikan. Antingen tar man den kortare kön och går in till fots, eller så tar man den längre kön och går in på knäna.

De släppte bara in ett visst antal åt gången så det inte blev för trångt. Det verkade smärtsamt att gå på knä, många har ju redan gått tiotals kilometer och behövde hjälp både med att ställa sig på knä och komma upp igen.

För många är det väldigt känslosamt att äntligen komma fram till La Negrita och jag såg flera med samma ansiktsuttryck som mannen på bilden (fast de fick inte röra La Negrita förstås).
Bild: www.aldia.cr

På bilden ovan ser man förresten att La Negrita har en vit klädnad. Varje år byter man ut klädnaden till en ny som ska sitta på till året därpå (la vestición). Tidigare sydde privatpersoner upp klädnader och gav till kyrkan för att de skulle välja ut en av klädnaderna, men med hundratals bidrag det blev till slut för mycket jobb för kyrkan att man inte gör det längre. Istället har man några få bidrag som man väljer mellan. I år fick La Negrita tydligen en cremefärgad klädnad.

Traditionen att sy en klädnad finns dock kvar och den första augusti varje år visar man stolt upp dem och får en välsignelse av prästen. Jag såg några och de verkar väldigt välsydda, många med spetsar och rysch-pysch. Lite konstigt kan jag kanske tycka att det är med klädnaden, men fick förklarat för mig att det skyddar stenen mot slitage...

Legenden om La Negrita och mer om pilgrimsfärden till basilikan i Cartago har jag skrivit om här.

Jag ställde mig inte ens i någon kö för att fota källan med det heliga vattnet, det kändes inte riktigt värt kanske flera timmars väntan... Istället ställde jag mig i kön till bussen hem.

Någon som är förvånad över att 90% av alla på bussen var röda som tomater och låg helt utslagna och sov!?

Gud och telefonerna

Ibland blir det väldigt påtagligt att det här är ett katolskt land där religionen är viktig del av samhället.

Som när man får ett mail tillbaka som svar på en fråga om hur man ska göra med internetuppkopplingen som inte funkar, där en anställd på det statliga telebolaget ICE först svarar att man ska faxa några dokument, och sedan avslutar med namn, e-mailadress, telefonnummer och ett litet ord på vägen:

DIOS NO TE PROMETIÓ DIAS SIN DOLOR, RISA SIN TRISTEZA,
SOL SIN LLUVIA
PERO EL SI PROMETIÓ FUERZAS PARA CADA DÍA,
CONSUELO PARA LÁGRIMAS, Y LUZ
PARA EL CAMINO.*

Jag har svårt att tänka mig ett sådant svar från Telias kundtjänst.

Fast den som skickade mailet var nog inte helt ute och cyklade, när man har med ICE att göra är styrka och lindring precis vad man behöver. Speciellt när man har väntat på hemtelefon/mobiltelefon sedan 2006...

*Ungefär:
Gud lovade inte dagar utan smärta, glädje utan sorg,
solsken utan regn, men han lovade styrka inför dagen,
lindring för dina tårar och ljus på vägen.

La Negrita - Costa Ricas beskyddare

Legenden säger att den andra augusti 1635 gick en ung indianflicka vid namn Juana Periera in i skogen nära sitt hus för att samla kvistar.

Där fann hon en liten svart sten, formad som Jungfru Maria med Jesusbarnet i sin famn. Hon trodde att det var en docka, och tog hem den till sig. Dagen därpå var stenen försvunnen från hennes hem. Hon gick tillbaka till samma plats som dagen innan och fann åter stenen där.

När detta skett tre dagar i rad sprang hon till prästen i Cartago och berättade vad som hänt. Dagen därpå följde han med henne och tog med sig stenen de hittade till kyrkan och låste in den i en kista. Nästa dag upptäckte han att kistan var tom men att stenen åter igen var tillbaka på samma plats som tidigare.

Att stenen till och med försvann från kyrkan var tecknet på att en ny kyrka skulle byggas på den plats stenen gång på gång återvände till. Denna kyrka heter La Basilica de Nuestra Señora de los Ángeles och ligger i Costa Ricas forna huvudstad Cartago.



Den svarta lilla stenen som föreställer jungfru Maria, i folkmun kallad La Negrita, blev utnämnd till landets beskyddare av regeringen 1824, och anses av många costaricaner vara den som skyddar landet mot naturkatastrofer och dess invånare från olyckor och sjukdomar.

Basilikan i Cartago med dess Jungfru Maria är alltså den viktigaste platsen för landets katoliker, och en av de viktigaste katolska platserna i Centralamerika. Detta märks inte minst den andra augusti varje år, då folk vallfärdar till basilikan för att hedra La Negrita.

I år var det ca 2 miljoner pilgrimer som tog sig till basilikan. Gående, naturligtvis. Många orter anordnar gemensamma pilgrimsfärder för alla hängivna invånare.

I San José-området börjar de flesta sin vandring på kvällen den 1:a augusti för att komma fram till Cartago ett par-tre mil bort morgonen därpå. För andra tar pilgrimsfärden lite längre tid. Jag läste i tidningen om några som vandrat i åtta dagar för att komma fram. Inte konstigt att Cruz Roja har fullt upp med att plåstra om såriga fötter och muskelvärk, och ta hand om alla som svimmar av vätskebrist och utmattning.

Pilgrimsfärden avslutas med att folk går på sina bara knän fram till altaret där La Negrita finns. De mest hängivna börjar redan långt utanför kyrkan - det kan inte vara mycket kvar av knäna efter det... Den här bilden är inte tagen under pilgrimsfärden så ni får tänka till ett hav av folk i kyrkgångarna.


2 miljoner pilgrimer som vallfärdar till en liten ort som Cartago märks verkligen. 2 miljoner - det är hälften av landets invåndare. Hela veckan har varit kaotisk. Att ta sig fram någonstans har nästan varit omöjligt. Jag tror aldrig jag har sett så många galna u-svängar som under de senaste dagarna då folk gett upp och åkt tillbaka istället för att fortsätta in mot San José. Stora motorvägar stängdes av så att alla pilgrimer kunde gå mot sitt mål.

Från mig är det sju kilometer in till San José, sju kilometer som tog nästan två timmar i en buss tidigare i veckan. Jag vill inte ens tänka på hur lång tid det tog den andra augusti. Så det blev inget Cartago för min del, att ta sig dit var helt enkelt ett alldeles för stort projekt som tog för mycket tid jag inte hade. Tyvärr. Så är det någon som är intresserad av bilder och videor från pilgrimsfärden så finns det här istället.

I Cartago har jag däremot varit andra gånger. Mer bilder därifrån kommer i dagarna...

Helgon hit och helgon dit

Här finns hur många städer/orter/byar som helst uppkallade efter något helgon.

Runt Heredia, där jag bor, finns:

San Isidro
San Rafael
San Francisco
San Pablo
San Joaquin
San Fernando

I San José finns ännu fler, och ofta hur många platser som helst med samma namn.

Så det gäller att vara lite mer specifik när man talar om var man bor.

Annars kan folk hamna på andra sidan stan när de vill hälsa på.

Ave Maria

Varje morgon klockan sex spelas samma sång på radion:

♪ Aaaaaave Mariiiiiiiiiiiiiiaaaaaa ♪



Det finns de som ställer in klockradion på exakt klockan sex så att de varje dag kan vakna till denna lovsång till Jungfru Maria.

I ett katolskt land som Costa Rica finns det knappast något bättre sätt att börja dagen på.

Men det räcker inte med att spela den en gång om dagen. Nej nej. Fyra gånger om dagen, var sjätte timme, är mer lagom.

Klockan 06, 12, 18 och 24.


Fast på söndagar, då hoppar man över Ave Maria mitt på dagen.

För då kan inte ens Jungfru Maria tävla mot landets andra religion, fotbollen.