lördag, mars 31, 2007

Sverige-Norge

Till vänster

Magalös har lagt upp en bild av vad som finns till vänster om hennes dator.

Det här är var jag ser till vänster om den dator jag använder idag.

Jag är omgiven av dataspelande killar, men har bra utsikt över alla som går förbi på gatan.

Att betala räkningar

Som jag skrev i förra inlägget kommer det inga räkningar med posten här i Costa Rica.

El- och vattenräkningen kommer varje månad, så vitt jag sett levererad av en kille på motorcykel som kommer från företaget. De flesta hus här har staket, gallerdörr och innergård/garage framför huset, så om man inte är hemma sticker han helt enkelt in räkningen i gallerdörren eller slänger in den på gården. Verkar fungera riktigt bra, faktiskt.

Den vanliga telefonräkningen levereras på samma sätt, men inte mobilräkningen. Mobilräkningen kommer via sms. "Betala si och så mycket, innan den dagen, annars stängs din linje av."

När räkningen kommer vet man inte riktigt. Min granne skaffade mobil och gick varje månad och frågade hur mycket han skulle betala, orolig för att linjen skulle stängas av. Inte ett öre behövde han betala på flera månader. Sen kom sms efter sms, betala, betala, betala. Ett halvårs ackumulerade räkningar, på några veckors tid.

Annars är det ganska smidigt att betala räkningarna. Vissa banker erbjuder banktjänster online, men de flesta använder sig inte av det. Istället betalar man dem på de största affärs- eller apotekskedjorna. Mobilräkningen betalar man också där, det är bara att uppge sitt mobilnummer i kassan så är det klart.

Om man inte vill betala på affären kan man göra det i bankomater. Bara att trycka på "servicios publicos" istället för "uttag" eller "överföringar". Eller så kan man betala på banken, eller direkt hos företaget.

Vad jag föredrar? Affären såklart!

Det är ju hur praktiskt som helst, att gå ner på affären och köpa en liter mjölk och samtidigt betala elen och vattnet.

torsdag, mars 29, 2007

Posten i Costa Rica

Läste ett inlägg i Anne-Maries blogg om att bo i USA om hur postgången fungerar där. Låter som rena rama superduperposten i jämförelse med den i Costa Rica.

Jag antar att brevbärare existerar här, för det stod i tidningen att en av dem dumpat 30 säckar post i en flod istället för att dela ut posten. Men de måste vara väldigt ljusskygga, för på ett år har jag inte sett en endaste brevbärare.

Det finns en enkel förklaring till detta. I Costa Rica finns det inga "riktiga adresser". Det finns inte några gatunamn, inga gatunummer. Så folk vet att det inte är någon idé att skicka post till någons hus, för det kommer knappast komma fram.

Så när man uppger sin adress blir det med målande beskrivningar. Stadsdel X, vid berget Y, 200 m norr om den lilla närbutiken Z, 100 m väster om kyrkan, 25 m söder om det stora citronträdet, i det lilla vita huset med blå port mitt emot palmerna osv osv osv.

Om någon mot förmodan skulle skicka något brev får brevbäraren fullt upp, det är ju nästan som att gå på skattjakt. Dessutom har de flesta inte någon brevlåda och om mottagaren inte är hemma får han springa upp och ner längs gatan för att dela ut brevet till någon snäll granne som känner mottagaren.

Detta har jag hört berättas, jag har ju som sagt aldrig sett någon brevbärare.

De som har råd och ork använder sig av postboxar, antingen på postkontoret eller hos något privat företag, och man kan ju alltid låna någons box ifall det behövs. Men de flesta får helt enkelt aldrig någon post. Och verkar klara sig alldeles utmärkt.

Ingen reklam och inga räkningar i brevlådan. Men det systemet får bli ett eget inlägg.

från: www.naturallycostarica.co.cr

Fast ett fint postkontor har de ju...

Kaffe och kakor

Vilken bra morgon det blev idag!

Brukar ha privatlektioner i engelska ett par gånger i veckan på en av mina studenters kontor. De är definitivt mina favoritlektioner av alla jag har, för vi brukar mest ha engelsk konversation med kaffe och kakor. Sitta och fika och prata strunt, med andra ord.

Idag kunde han inte komma, och kontorstjejerna tyckte nog lite synd om mig som kom i ottan till ingen nytta. Ingen fara, sa jag, jag går till ett internetcafé istället.

Det de hörde var "internet" och "café", och vips satt jag framför en dator på kontoret, med en kaffekopp i ena handen och ett gäng kakor i den andra.

Världens godaste kaffe har de också. Riktigt fin kvalité (såklart, vi är ju ändå i Costa Rica) och med en svag smak av choklad. Mmmmmm!

Visade dem lite bilder från min blogg, och en av tjejerna blev alldeles chockad när hon såg bilden av koaffären. En enorm skylt med en stor ko ovanför dörren.

"¡¡¡Dios mío qué horror!!!"

skrek hon rakt ut. "Jag har bott här hela livet och handlar där ofta men har aldrig sett den skylten!"

Kul att kunna visa lokalbefolkningen sidor av stan de inte visste fanns.

Fast hur man kan missa den skylten är något av ett mysterium...

onsdag, mars 28, 2007

¡¡¡Discobussarna!!!

Eftersom jag är så barnsligt förtjust i bussarna i Panama City kommer ett gäng bilder på dem.

Tyvärr kommer de inte med ljud, så man får själv lägga till:

* Tuuuuut tuuuuut tuuuuuuuuut. De tutar glatt när de kommer åkandes.

* Busskillens ropande om vart bussen är på väg. Oftast helt obegripligt (iaf i mina öron), men låter skoj.

* Dånande reggaetonmusik. Staden försöker få chaffisarna sluta tuta och spela så hög musik, men många är rebelliska och struntar blankt i det.

Eftersom alla chaufförer blev så glada och stolta över att jag fotade just deras buss (och gärna stannade mitt i trafiken och vinkade), så måste jag självklart lägga upp alla bilder jag tog. Det vore ju taskigt annars.





Tydligen pågår det ständigt en tävling mellan busschaufförerna om vem som äger den snyggaste och mest dekorerade bussen. Inte konstigt att de är så fina!

Bussarna är gamla skolbussar som målats med riktigt färgglatt grafitti. Ofta har de även glitter runt fönstren och inne i bussen, tofsar (typ gardintofsar) som hänger vid hjulen och lampor som blinkar både inne och utanpå bussen.



Självklart har bussarna också egna namn. Ofta efter busschaufförens barn eller fru. Och då finns en målning av barnet på baksidan av bussen.

Men ibland väljer man någon annan att hedra:


Första bussen jag någonsin tog i Panama City hade discokula och julgransbelysning inne i bussen.

En annan buss hade hängmattor i taket.

En annan hade mörkröd galonklädsel på sätena och en och annan fjäderboa framme hos chauffören. Lite pimp, liksom.

Fast man kan ju också ha som den här, blinkande hjärtan:

Shiva

Grannen har skaffat en liten kattunge. En kattjej på 9 veckor vid namn Shiva.

Idag åkte vi till veterinären och vaccinerade och avmaskade henne, så nu ska hon få springa ut och in som hon vill.

Förhoppningsvis springer hon ofta in till mig. Hon kan gärna få komma dit och jaga myggorna på kvällarna.

Påskväder

Månadsskiftet Mars-April.

Det brukade betyda tussilago, fågelkvitter och doften av marken som värms upp av vårsolen. Påsk med en massa ägg och påskris.

Men inte här. Veckorna runt påsk innebär riktigt varmt, tryckande väder. Solen skiner som vanligt, men luften står helt still och ligger som ett tjockt täcke över landet.

Runt påskveckan, Semana Santa, är det stekande hett och man kan alltid vänta sig några jordskalv.

Varje år är det samma sak. För efter påsken och jordskalven ändras alltid vädret igen och regnsäsongen börjar.

Efter fyra månaders torka faller de första regndropparna. Allt som nu är torrt som fnöske blir grönt och frodigt igen, och marknaderna fylls av nya, roliga grönsaker och frukter som inte setts på länge.

Jag längtar!

...

En annan sak som alltid sker under månadsskiftet mars-april är att internetanslutningen i Costa Rica blir nästan obefintlig under stora delar av dagen.

Tydligen beror det på att Costa Rica inte har internetanslutning genom kabel som de flesta andra länder utan genom satellit. Och varje år under den här perioden är jordens position helt fel och satellitsignalerna hittar inte hit. Säger de.

Så då tänker man att det blir kaos på företagen när inga emails kan skickas under halva dagen. Men folk tar det med ro. Det är ju Semana Santa nästa vecka, så allt kommer ändå slås igen.

Så man kan ta det lugnt och tjuvstarta påskledigheten lite. Inga problem.

måndag, mars 26, 2007

Pust och frust

Började skriva ett långt inlägg om Panamaresan.

Men:

  • Det är årets varmaste tid just nu. Luften står helt stilla och det är så varmt så varmt. Puckat nog tog jag på mig mörka långbyxor, strumpor och sneakers imorse. Så här sitter jag och håller på att flyta bort och med en hjärna som går på lågvarv.
  • Jag är inte van vid att vakna tidigt efter en veckas ledighet, utan valde att sova istället för att äta imorse. Så min frukost idag bestod av en banan. För 6 timmar sedan. Dags att gå hem och äta.
  • Hela lägenheten är fylld av tvätt som måste tvättas. Det blir du och jag idag, tvättmaskinen, du och jag.
Så jag återkommer imorgon med mat i magen, flip-flops på fötterna och nytvättade kläder.

Mañana mañana.

söndag, mars 25, 2007

Panama City

Här kommer några få av alla bilder jag tog i Panama City förra helgen.

Min dator ville inte vara kompis med mig idag (bara tvärstannar och surar så fort jag vill titta på bilder), så det är inte de bästa bilderna utan ett slumpvis urval. Men fina ändå. Jag gillar Panama City skarpt!

(Man kan klicka på bilderna så blir de större...)

Panama skyline långt borta i horisonten. Det amerikanska inflytandet under kanal-åren syns tydligt. Sådär brukar inte städer i Centralamerika se ut. I San José finns t.ex. nästan bara en- och tvåvåningshus.

Fint fint fint i Casco Viejo. Kolonialhus och blommor överallt. Mer bilder därifrån kommer snart!

De bästa bussarna i hela världen! Vem blir inte glad i en stad där bussarna har roliga färger och busschauffören gärna stannar mitt i gatan och vinkar för att man tar kort på just hans buss.


Batido-mannen som sålde fantastiska, nymixade batidos (drycker med frukt och mjölk/vatten). Ananas, papaya, melon, banan, cornflakes (!)... och en och annan växt med fantastiska medicinska egenskaper.

Ulle: vad hette de där gröna bladen du drack? Och vad var de bra för? Tror jag börjar tappa minnet...

Skoputsning i parken. Ville egentligen smyga mig fram och ta kort på mannens Bimbo-tröja, men han såg så glad ut och vinkade så glatt att det liksom inte blev av.

I Casco Viejo. Inte helt fel med lite vila i skuggan när solen steker som värst.

Kvinnorna hade helt fantastiska arm-och benband. Det måste ta en evighet att trä så många pärlor i så perfekta mönster.

fredag, mars 23, 2007

Tillbaka i verkligheten

Nu är jag tillbaka igen.

Några dagar i Panama City bland roliga bussar och ännu roligare dialekt, en sväng till Bocas del Toro med delfiner och dykning, och ett par dagar i Puerto Viejo med ris kokat i kokosmjölk och cykelturer till finfina stränder.

Bilder kommer imorgon!

torsdag, mars 15, 2007

¡¡¡Disco disco!!!

Och nämnde jag bussarna!?

De fina skolbussarna i Panama City med glitter och blinkande lampor!

Yiiihaaaaa!

Reseförberedelser # 2

Sådär, nu är tvätten tvättad och soltorkad och lägenheten städad från golv till tak. Vore dumt att åka bort en vecka och glömma kvar matsmulor bakom spisen. Om man nu inte vill komma hem till en hög nöjda kackerlackor, förstås.

Eftersom hushållsapparater och andra tekniska prylar är oförskämt dyra här har vi ingen dammsugare. Jag saknar verkligen en dammsugare! Att sopa en hel lägenhet i ett par timmar i värsta eftermiddagsvärmen är inte någon höjdare direkt. Fast å andra sidan kan en dammsugare kosta nästan en halv månadslön här, så jag behåller nog sopkvasten.

Nu ska jag hem och packa kappsäcken, sedan gå till ett par banker och mysa i kön ett par-tre timmar (lönedag...) och sedan, om allt går väl, ge mig av till Panama ikväll!

Det blir riktigt tropisk värme, skyskrapor, båtspaning vid kanalen, en del shopping, mycket mat och dryck, dundrande reggaetonmusik överallt, skojig spanskaaccent och långa vita stränder.

Riktigt bra, med andra ord!

tisdag, mars 13, 2007

Reseförberedelser # 1

Jag försökte göra en reservation online på Ticabus för att åka till Panama.

Först fyllde jag snällt i alla fält. Namn, passnr, telefonnr, födelsedag, civilstånd och kön och klickade på "skicka".

Men icke.

Error! Du måste fylla i båda efternamnen!

Men... jag har ju inte två efternamn. Jag är ju gringa, vi har ju bara ett!

Vad ska jag göra då? Jag vet, hitta på något!

Nina X Gyllensvans.
Nina X Stortok.
Nina X Jagkommeintepånågotbranamn.

Men namnet måste ju matcha det i passet. Så då kanske tulltjänstemännen inte blir så glada. De kanske kräver mig på en muta eller nåt. Jobbigt.


Så det blev bussen ner till San José istället, för att köpa biljett på kontoret. Man måste ju ändå dit för att hämta ut biljetterna.

Dum idé. Man ska inte åka buss mitt på dagen. Inte när solen står som högst och nästan bränner genom busstaket. Inte när det är grejer på G i stan så att alla, alla, alla, är på väg dit. Samtidigt.

En sträcka på blygsamma 11 km, som normalt tar högst en halvtimme, tog två timmar. Två långa svettiga timmar.

Sen en timme för att komma hem igen.

Fast jag är väldigt nöjd över att jag nu har biljetterna till Panama hämtade och betalda!

Och jag väljer att se bussresan till San José som lite träning inför det verkliga eldprovet, den 16 timmar långa resan till Panama City*.

Snart snart! Jag längtar!

*Fast då får jag ju AC, toa och filmvisning, så det är ju nästan att föredra framför bussen till San José

måndag, mars 12, 2007

Konstfestival

Vilken tur jag hade, att just på min födelsedag var det konstfestival i stan. En hel dag med marknad, uppträdanden, sång, musik, dans, filmvisning och ballonger!

Konsthantverk och bjäfs, om vartannat

Salsa, såklart!

Ansiktsmålning och sockervadd till ungarna

Masker. Ganska groteska egentligen, men folk här älskar dem!
En karneval utan dessa är ingen riktig karneval.


Ett hårt jobb i värmen

Boxningsmatcher. Inte direkt min grej...

...då är det roligare att fota ungar med fina gula ballonger.

Cykelhoppsuppvisningen fick ett abrupt slut,
eftersom första killen ramlade av rampen och bröt lite ben här och där.
Och folk var som gamar omkring honom och ambulanskillarna...

Kvack!

Ungarna fick också en egen boxningsring att skutta omkring i

Det är klart det ska vara skjortor i grälliga färger när man ska dansa salsa!

Tuffa kinder

Glasfigurer under tillverkning

Cirkus med undervattenstema...


...fast det tog det lång tid innan jag fattade.
Under halva föreställningen skrockade jag förtjust åt att det var en svart anka med stora fötter på scen.
Det var innan jag insåg att han nog var en dykare, inte en anka.
Jämmer. Vilken besvikelse.

Wiiiiiiiii!

Maneter, tror jag

En kväll som inte slutar med fyrverkerier och konfetti räknas inte

lördag, mars 10, 2007

Ta mig till mitt happy place

Varför, varför var det fullt i stora salen på internetcafét när jag kom, så de satte mig i lilla rummet.

Det rummet som är min stora fasa.

Idag. Sju datorer och 13 personer i ett rum på 10 kvadrat.

Varav alla, utom jag, är tuggummituggande, dataspelande, fnittriga, högljudda, fingerknäckande, tangentbordshamrande tonårskillar med gälla målbrottsröster.

Och jag har helt tappat rösten efter förkylningen, så jag kan inte ens be personalen om att få byta rum.

Om de inte förstår hesa viskspåket, förstås.

Krax. Krax. Kraaaaaa. Kra. Kraaaaaax.*

*Fri översättning: Snälla söta rara internetcafékille, ta mig ifrån detta tonårsrum. Ta mig till de stora barnen, i den stora salen. Jag får ont i öronen av ungarnas röster, jag vill inte höra dem gnägga, jag står inte ut med att i ögonvrån se deras käkar röra sig i takt med deras sliskiga tuggummituggande, det blir varmt och svettigt här, de är så många omkring mig att jag inte kan röra armarna. Hjäääälp mig!"



Ja, jag vet att kvalitén är kass. Men det är svårt att ta smygbilder på ungarna. De är så många och jag tror de har ögon i nacken. Men min dator är i alla fall den enda som ingen sitter framför, den till vänster på nedersta bilden.

Min pillermix


När jag är sjuk vill jag att alla ska tycka synd om mig och förstå hur eländigt jag mår. Helst skulle jag i detalj berätta precis hur jag känner mig, kroppsdel för kroppsdel, minut för minut.

Men jag inser att folk omkring mig knappast är intresserade av det, så jag brukar hålla tyst och låter bli att plåga dem med detaljer.

Lindringen för min tyck-synd-om-mig-nerv är därför apoteket. De som jobbar där vill faktiskt veta precis hur jag mår och hur länge det pågått. För att sälja piller, visst. Men det väljer jag att blunda för.

På apoteket:

Jag: Har ni något mot förkylning?
Apotekare: Har du ont i halsen?
Jag: Oh, ja! Ont, ont. (och tänker, det här börjar bra!)
Apotekare: Snuvig?
Jag: Jamen, precis!! Jättesnuvig! (och tänker åh, vad bra de är!)
Apotekare: Muskelvärk?
Jag: Jaaaaaa, jaaaaaaaa! Mitt i prick! (och tänker åh, vad de förstår mig!)

...

Att de ger mig lite piller, det kommer liksom i andra hand. Jag har ju ändå vuxit upp med ett "Lägg dig och sov, drick vatten, feber är bra för det rensar kroppen, det du inte dör av gör dig bara starkare..."

Men, man får ta seden dit man kommer.

Så nu knaprar jag i mig "den kända kombinationen" (jo, han sa så på apoteket) av antihistaminer och antiinflammatoriska piller. Plus lite häftiga halstabletter som gör så att hela munnen, tungan och halsen domnar av. Samt lite kvällsté som man varken får köra bil, använda farliga maskiner eller dricka alkohol på.

Och visst mår jag bättre. Men jag tror att det snarare beror på två dygns sängliggande (och sympatin från folk omkring) än de där pillren.

Men det talar jag tyst om här för det skulle de ändå inte tro på.

torsdag, mars 08, 2007

Buhuuuuu

Man vet att man har en ordentlig förkylning på väg när man knappt kan andas eller svälja, och sitter och ryser och fryser med tre långärmade tröjor i 25 graders värme.

Om jag ska tro folk omkring så var det den fruktansvärt kalla natten häromdagen som gjorde mig förkyld.

Säkert gick du ut med blött hår den morgonen också, säger de.

Jo, 16 grader plus är ju rena vargavintern, säger jag.

Gå aldrig ut med blött hår, hur varmt och soligt det än är, säger de. Då blir du förkyld, ingen tvekan om saken. Ha helst inte blött hår inomhus heller. Då blir du också sjuk. Förkylning eller urinvägsinfektion, absolut.

Sekreteraren på skolan tillägger:

Kom med mig, jag ska torka håret åt dig med handtorkaren på toan.

...

Men jag är bergssäker. Inga 16 grader kan göra mig förkyld. Det måste vara någon av alla äckliga grannar på internetcafét som har pustat och frustat på mig.

Nu ska jag till apoteket för att se vilka dunderkurer som finns där.

Att de som i Sverige skulle fnysa "Gå hem och sov. Drick mycket vätska." är helt osannolikt. Här ska det kureras.

Säkert kommer jag hem med ett gäng teer, nässprayer och små piller som jag inte riktigt vet vad det är.

Ska bli spännande.

onsdag, mars 07, 2007

Latinamerikansk humor

Det här videoklippet kombinerar två vanliga företeelser i Latinamerika.

1. De verkar ha en förkärlek för vuxna som klär ut sig till ungar i sketcher på tv. Det, det är humor här!

2. Hans dans ser ut som ursprunget till reggaetondans. Skaka skaka. Och skaka lite till.

Och jag måste medge att klippet fick mig att skratta. För han dansar verkligen som kidsen på dansgolvet. Tonårskillarna.

Vad kallt!

skriver tidningen idag.

Tydligen var det riktigt kallt igår natt.

Bara 16,4 grader. Plus.

"Folk var tvungna att klä på sig ordentligt." står det i en bildtext.

På bilden syns några tjejer med jacka/långärmad tröja. Och kort kjol och sandaler.

Tänk att ordet "kallt" har så olika betydelser i olika länder.

tisdag, mars 06, 2007

Hur mycket är ett människoliv värt?


De dödade vakt far till 5 barn


Så löd rubriken i tidningen.

Inte en helt ovanlig nyhet. Varje dag läser man något om rån och våld, men oftast sker sånt långt borta.

I fattigare områden. Bland knarkare. På skumma barer någonstans där de flesta aldrig skulle sätta sin fot.

Den här gången kröp våldet närmare.

Mannen som dödades jobbade som vakt på en brödbutik här i Heredia där jag bor.

Inte vilken brödbutik som helst, utan den jag går till varje morgon för att köpa lite bröd och frukt.

Vakten har stått där varje morgon. Alltid vänlig. Alltid glatt hejandes, med lite småprat om väder och vind.

I lördags kväll kom tre män till brödbutiken. Tog ifrån vakten hans tjänstevapen och rånade butiken.

Vakten försökte medla, bad rånarna att inte skada någon.

Som tack fick han fyra kulor i bröstet.

En fembarnsfar. Som jobbade extra som vakt för att försörja familjen. Ett människoliv.

För vad?

1000 kr.

Det var allt som fanns i kassan.

Jag gick förbi brödbutiken idag. En ny vakt stod där.

På trottoaren fanns blodfläckarna kvar.

måndag, mars 05, 2007

Irriterande

Å vad jag önskar att jag hade internet hemma.

Oftast är det helt ok att gå till internetcafé. Mycket trevligt folk, de som jobbar där är bra och det är väldigt billigt. Bara ett par kronor för en timme.

Men ibland blir jag helt galen på folk omkring mig.

Tonåringar som spelar dataspel och pratar högt med pipiga/bröliga målbrottsröster.

Killar som porrsurfar i smyg (det är faktiskt inte tillåtet) och sitter två decimeter bort med en bula i byxan och dreglar.

Killar som knäcker fingrarna stup i kvarten. Knak knak knak. Jag ryser.

Eller som nu. Killen bredvid mig som spelar dataspel och äckeläter. En tvåliters cola och fem-sex små påsar chips och ostkrokar.

Först glufsar han i sig en påse chips, håller den uppochner och häller i sig smulorna. Glufs glufs glufs. Sedan stooooora klunkar cola. Klunk klunk klunk.

Dessutom med hörlurar på sig så han själv inte märker hur han låter.

Sedan börjar han prassla med en ny påse och gör samma sak igen. Och igen. Och igen. Och igen.

Försöker skriva email men det går bara inte. Inte konstigt att inspirationen ligger på noll.

Jag blir gaaaaaaaaaaaalen.

(Eller så är jag bara grinig för att mitt favoritcafé är fullt och jag blev tvungen att gå till fulcaféet runt hörnet...)

söndag, mars 04, 2007

Affär # 2 - Bödelsaffären

Vad säljer man i en bödelsaffär? Yxor? Svarta luvor? En giljotin?

Affär # 1 - Koaffären


Klädaffär i Heredia.

Varför den har både en stor ko på skylten och en ko i entrén har jag ingen aning om.

Såvitt jag har kunnat se finns det bara glittriga kläder i starka färger där. Inget komönstrat alls.

Kon ser i alla fall nöjd och belåten ut.