När jag åkte till Costa Rica första gången kunde jag knappt ett ord spanska. Jag kunde väl räkna till tio, säga ja, nej och tack och beställa öl (som alla svenskar kan). Men där var det stopp.
Så första tiden var det minst sagt ansträngande att klara sig på stan. Med en hemritad karta i fickan över bussrutten hem (så jag skulle veta att jag var på rätt buss, kvarteren är förvirrande lika här) och en liten lapp där det stod ungefär ”Snälla busschaufför, kan du tala om för mig när vi kommer till XXX, jag ska av där” gav jag mig ut på äventyr.
Jag minns första dagen här då jag gick runt i stan och blev hungrig. Såg en skylt utanför ett ställe med en bild på gyros och billigt pris, så jag gick in dit och pekade glatt på skylten för att visa att en sån ville jag ha.
Sen kom frågorna. Jag fattade nada.
Gissade att de kanske frågade om dryck och pekade...
Gissade att de kanske frågade om jag ville äta där eller ta med och pekade på borden...
Gissade att de kanske frågade vilken sorts kött jag ville ha…
…jag ville ha kyckling men visste inte hur man sa det, så jag ställde mig helt enkelt och kacklade lite och flaxade med armarna. Att säga att jag fick många glada skratt tillbaka av personalen är en underdrift…
”Pollo” sa de. ”Pollo” upprepade jag och flaxade lite extra med armarna för att försäkra mig om att jag förstått rätt. De nickade i kör och vips hade jag lärt mig ett ord som inte var ja, nej, tack eller öl.
