Tyvärr kommer de inte med ljud, så man får själv lägga till:
* Tuuuuut tuuuuut tuuuuuuuuut. De tutar glatt när de kommer åkandes.
* Busskillens ropande om vart bussen är på väg. Oftast helt obegripligt (iaf i mina öron), men låter skoj.
* Dånande reggaetonmusik. Staden försöker få chaffisarna sluta tuta och spela så hög musik, men många är rebelliska och struntar blankt i det.
Eftersom alla chaufförer blev så glada och stolta över att jag fotade just deras buss (och gärna stannade mitt i trafiken och vinkade), så måste jag självklart lägga upp alla bilder jag tog. Det vore ju taskigt annars.
Tydligen pågår det ständigt en tävling mellan busschaufförerna om vem som äger den snyggaste och mest dekorerade bussen. Inte konstigt att de är så fina!
Bussarna är gamla skolbussar som målats med riktigt färgglatt grafitti. Ofta har de även glitter runt fönstren och inne i bussen, tofsar (typ gardintofsar) som hänger vid hjulen och lampor som blinkar både inne och utanpå bussen.
Självklart har bussarna också egna namn. Ofta efter busschaufförens barn eller fru. Och då finns en målning av barnet på baksidan av bussen.Men ibland väljer man någon annan att hedra:
Första bussen jag någonsin tog i Panama City hade discokula och julgransbelysning inne i bussen.
En annan buss hade hängmattor i taket.
En annan hade mörkröd galonklädsel på sätena och en och annan fjäderboa framme hos chauffören. Lite pimp, liksom.
Fast man kan ju också ha som den här, blinkande hjärtan:
