Mest missnöjd har nog Kisse* varit. Som en god katt skyr han ju vatten och regn, så för honom måste de senaste dagarnas störtskurar ha varit som att dö och hamna i katthelvetet.
Vad han har klagat! Han ställer sig framför mig, ser mig stint i ögonen och mjaaauar högt, för att sedan traska iväg med svanstippen krokad, stannar varje meter för att se att jag följer med. I vanliga fall stannar färden vid matskålen/kylskåpet, men under de regniga dagarna har han lett mig till dörren, där han tittar på regnet, tittar på mig och mjaaaauar anklagande. Ta bort regnet!
Men det blev till att ligga inne på sängen med fötterna i vädret och slöa i några dagar istället. Nu har stormen dragit vidare uppåt. När jag vaknade sken solen och det var VARMT igen. Katten är som en kalv på grönbete nu när han åter kan ligga i solen och gäspa.
Fint perspektiv...han ser verkligen ut att vara sådär bred om höfterna som en äkta latinokatt bör vara.
Så här såg han förresten ut som liten kattunge. Det är ganska precis ett år sedan vi tog hand om honom.
*Vi hade lite beslutsångest beträffande namn så han kallades Kisse "så länge". När vi väl kommit på några namn att prova lystrade han redan till namnet Kisse, så då fick han heta det. Varför inte, om katten själv får välja.
Sist vi åkte taxi hem från veterinären småpratade jag lite med taxichauffören om honom och berättade att han hette Kisse och att han var en kille. Ahaaa, sa taxichauffören, så om han hade varit en tjej hade han hetat Kissa!? Eeeh, nej. :-)
